Så vitt jag minns från mitt år som signalreparatör var alla stolpar svetsade på de delar av Västra Stambanan jag traskade. Så även Karlsborgsbanan och mot Jönköping. Bryggorna var ofta nitade och/eller svetsade, men de kom man oftast inte i närkontakt med.
Att nya stolpar inte målas beror på att galvat måste ”stå till sig” utomhus något år för att färgen ska fästa. Och när man målar måste man stänga av både ström och trafik så det gör man inte i en handvändning. Som bekant.
Västra stambanan är väl snarare den bana som kan ha (kvar) nitade stolpar. Den elektrifierades 1925-26, då var svetsningen ännu inte vanlig. Efter att Oskar Kjellberg uppfunnit den belagda svetselektroden på 20-talet, blev svetsning snabbt vanlig. Järnvägsvärlden höll fast vid beprövad teknik, passvagnar började svetsas först på sent 30-tal. Södra och östra stambanan elektrifierades 1932-33, någon som vet om där användes svetsade eller nitade stolpar? När Karlsborgsbanan elektrifierades 1937 var det definitivt svetsade stolpar. I Alingsås finns ännu kvar någon nitad bryggstolpe.
Större skillnad än på linjestolpar, är det på bryggor, men där kom den nu använda modellen senare.
Att måla på färsk galv är dödfött, zinken måste få börja oxidera först, därför målas inte nya stolpar. De gamla ogalvade rostar, men luften är mycket mera aggressiv idag än förr. Från 1940 till 1980 ökades rostningen på obehandlad järnplåt utomhus c:a 10 gånger, sedan har det ökat ytterligare. Med dagens höga utsläpp av kväveoxider i luften (bildar salpetersyra) är det ingen bättring att vänta på den kanten.
